Eurozonens skuldkris

Innehåll

• Orsaker
• Lösningen
• Påverkan av fördraget
• Konsekvenser
• Hur krisen kunde ha visat sig
• Vad var på spel

Enligt Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling var skuldkrisen i euroområdet världens största hot 2011, och 2012 blev det bara värre. Krisen började 2009 när världen först insåg att Grekland kunde försumma sin skuld . På tre år eskalerade det till potentialen för statsskulder i utebliven betalning från Portugal, Italien, Irland och Spanien. Europeiska unionen, ledd av Tyskland och Frankrike, kämpade för att stödja dessa medlemmar. De initierade räddningsaktioner från Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden, men dessa åtgärder hindrade inte många från att ifrågasätta själva euron.

Efter att president Trump hotade med dubbla tullar på aluminium- och stålimport från Turkiet i augusti 2018 sänkte värdet av den turkiska liran till rekordlåga mot den amerikanska dollarförnyande rädslan för att den dåliga hälsan i den turkiska ekonomin skulle kunna utlösa en ny kris i Många europeiska banker äger andelar i turkiska långivare eller gjorde lån till turkiska företag. När lira sjunker, blir det mindre troligt att dessa låntagare har råd att betala tillbaka dessa lån. Standardinställningarna kan påverka den europeiska ekonomin allvarligt.

Orsaker

För det första fanns det inga påföljder för länder som bryter mot skuldkvoten som fastställdes av EU: s grundande Maastricht-kriterier. Detta beror på att Frankrike och Tyskland också spenderade över gränsen, och det skulle vara hyckleriskt att sanktionera andra tills de ordnade sina egna hus. Det fanns inga tänder i några sanktioner förutom utvisning från euroområdet, ett hårt straff som skulle försvaga själva euron. EU ville stärka eurons makt.

För det andra gynnades euroländerna av eurons makt. De åtnjöt de låga räntorna och det ökade investeringskapitalet. Det mesta av detta kapitalflöde var från Tyskland och Frankrike till de södra länderna, och den ökade likviditeten höjde lönerna och priserna, vilket gjorde deras export mindre konkurrenskraftig. Länder som använder euron kunde inte göra vad de flesta länder gör för att kyla inflationen: höja räntorna eller skriva ut mindre valuta. Under lågkonjunkturen minskade skatteintäkterna, men de offentliga utgifterna ökade för att betala för arbetslöshet och andra förmåner.

För det tredje bromsade åtstramningsåtgärderna den ekonomiska tillväxten genom att vara för restriktiva. De ökade arbetslösheten, minskade konsumentutgifterna och minskade det kapital som behövdes för utlåningen. Grekiska väljare var trötta på lågkonjunkturen och stängde av den grekiska regeringen genom att ge lika många röster till det "ingen åtstramning" Syriza-partiet. Istället för att lämna euroområdet arbetade den nya regeringen dock för att fortsätta med åtstramning. På lång sikt kommer åtstramningsåtgärder att lindra den grekiska skuldkrisen.

Lösningen

I maj 2012 tog Tysklands förbundskansler Angela Merkel fram en 7-punktsplan, som stred mot den nyvalda franska presidenten Francois Hollandes förslag om att skapa euroobligationer. Han ville också skära ner på åtstramningsåtgärder och skapa mer ekonomisk stimulans. Merkels plan skulle:

1. Starta snabbstartsprogram för att hjälpa nystartade företag
2. Koppla av skydd mot felaktigt avskedande
3. Introducera "minijobb" med lägre skatter
4. Kombinera lärlingsplatser med yrkesutbildning riktad mot ungdomsarbetslöshet
5. Skapa specialfonder och skattefördelar för att privatisera statligt ägda företag
6. Upprätta speciella ekonomiska zoner som de i Kina
7. Investera i förnybar energi

Merkel tyckte att detta fungerade för att integrera Östtyskland och såg hur åtstramningsåtgärder kunde öka hela euroområdets konkurrenskraft. 7-punktsplanen följde ett mellanstatligt fördrag som godkändes den 9 december 2011, där EU-ledare enades om att skapa en skatteenhet parallellt med den monetära unionen som redan finns.

Påverkan av fördraget

Fördraget gjorde tre saker. Först tillämpade den budgetrestriktionerna i Maastrichtfördraget. För det andra försäkrade det långivarna att EU skulle stå bakom medlemmarnas statsskuld. För det tredje tillät EU att agera som en mer integrerad enhet. Specifikt skulle fördraget skapa fem förändringar:

1. Medlemsländer i euroområdet skulle lagligen ge en viss budgetmakt till centraliserad EU-kontroll.
2. Medlemmar som överskred underskottet i förhållande till BNP på 3% skulle få ekonomiska sanktioner och alla planer på att emittera statsskulder måste rapporteras i förväg.
3. Europeiska finansiella stabilitetsfaciliteten ersattes av en permanent räddningsfond. Den europeiska stabilitetsmekanismen trädde i kraft i juli 2012, och den permanenta fonden försäkrade långivarna att EU skulle stå bakom sina medlemmar och sänka risken för fallissemang.
4. Omröstningsregler i ESM skulle göra det möjligt att fatta beslut i nödsituationer med kvalificerad majoritet på 85%, vilket skulle göra det möjligt för EU att agera snabbare.
5. Euroländerna skulle låna ut ytterligare 200 miljarder euro till IMF från sina centralbanker.

Detta följde efter en räddning i maj 2010, där EU-ledare och Internationella valutafonden lovade 720 miljarder euro (cirka 920 miljarder dollar) för att förhindra att skuldkrisen utlöste ytterligare en Wall Street-flashkrasch. Räddningen återställde tron ​​på euron, som gled till ett 14-månaders lågvärde mot dollarn.

Libor steg när bankerna började få panik som under 2008. Bara den här gången undvek bankerna varandras giftiga grekiska skuld istället för värdepapper.

Konsekvenser

För det första stred Storbritannien och flera andra EU-länder som inte ingår i euroområdet mot Merkels fördrag. De var oroliga att fördraget skulle leda till ett "tvåskiktigt" EU. Länder i euroområdet kan skapa förmånsavtal endast för sina medlemmar och utesluta EU-länder som inte har euron.

För det andra måste euroländerna acceptera nedskärningar i utgifterna, vilket kan sakta ner deras ekonomiska tillväxt, som det har gjort i Grekland. Dessa åtstramningsåtgärder har varit politiskt opopulära. Väljarna kan ta in nya ledare som kan lämna euroområdet eller själva EU.

För det tredje har en ny finansieringsform, eurobonden, blivit tillgänglig. ESM finansieras med 700 miljarder euro i euroobligationer, och dessa garanteras fullt ut av länderna i euroområdet. Liksom amerikanska statsobligationer kan dessa obligationer köpas och säljas på en sekundär marknad. Genom att konkurrera med Treasurys kan euroobligationerna leda till högre räntor i USA

Hur krisen kunde ha visat sig

Om dessa länder hade fallerat, skulle det ha varit värre än finanskrisen 2008. Banker, de främsta innehavarna av statsskulder, skulle möta stora förluster och mindre skulle ha kollapsat. I panik skulle de skära ner på utlåningen till varandra och Libor-räntan skulle skjuta i höjden som den gjorde 2008.

ECB hade en hel del statsskulder; standard skulle ha äventyrat dess framtid och hotat EU: s överlevnad, eftersom okontrollerad statsskuld kan leda till en lågkonjunktur eller global depression. Det kunde ha varit värre än statsskuldkrisen 1998. När Ryssland mislighöll gjorde andra tillväxtmarknadsländer också, men inte utvecklade marknader. Den här gången var det inte tillväxtmarknaderna utan de utvecklade marknaderna som var i fara för fallissemang. Tyskland, Frankrike och USA, IMF: s främsta stödjare, är själva mycket skuldsatta. Det skulle vara liten politisk aptit att lägga till den skulden för att finansiera de massiva räddningsinsatser som behövs.

Vad var på spel

Skuldvärderingsinstitut som Standard & Poor's och Moody's ville att ECB skulle öka och garantera alla medlemmar i euroområdets skulder, men Tyskland, EU: s ledare, motsatte sig en sådan åtgärd utan försäkringar. ordna sina finanspolitiska hus. Investerare oroade sig för att åtstramningsåtgärder bara skulle sakta ned varje ekonomisk återhämtning, och gäldenärländerna behöver den tillväxten för att återbetala sina skulder. Åtstramningsåtgärderna behövs på lång sikt men är skadliga på kort sikt.